Tillfälligt avbrott...

Allt är bara finemang här med mig ifall någon undrar! Dagis är kul, matte och jag myser i sofforna, Zippo har hållit sig i skinnet sen sista äventyret i skogen, jag smaskar på ett och annat grisöra emellanåt och rejsar på mina åkrar, skäller på ekorrarna och letar svamp med matte.
Snart åker jag upp till mitt sommarställe igen för att smaska på lingon, sniffa i surströmmingsburkar och bada en sista gång i mina sjöar där uppe innan det är dags att stänga huset för vintern. Frid och fröjd alltså.
Men..... Jag och matte har bestämt oss för att ta en paus från bloggeriet. En ganska lång paus troligen. Det är liksom lite tjockt nu tycker matte. Massor med projekt och nya grejer som måste hinnas med. Ja, jag har ju faktiskt rätt fullt upp själv också ska jag väl erkänna. Hur som helst - ha det bra alla kära vänner! Kanske tittar jag in hos er emellanåt och kollar att allt är bra med er!
Slafspussar från fröken September!

Dagens hjältinna!

Zippo är här och hälsar på. I morse rejsade vi och det är klart att det är aningen besvärligare att rejsa med korta ben än med långa så jag vann hela tiden - förutom då jag lät honom springa före för att han inte skulle bli ledsen. Hur som helst var det ändå lättare för en liten kille som han att ta sig fram över åkrarna än inne i snåriga skogen.

Som vanligt träffade vi på tranorna och Zippo tyckte de var en samlig ganska imponerande figurer men medan matte och jag stod kvar och tittade på de där tranorna bestämde sig Zippo för att dra vidare och vips så var han försvunnen!

Matte letade och ropade och ropade och letade. Ingen Zippo! Efter en stund ringde matte till husse för att han skulle hjälpa till att söka igenom skogen för på åkrarna syntes i alla fall ingen Zippo till.

Efter 45 minuter bestämde jag mig för att själv leta reda på rymlingen. Jag fick ganska snart upp ett spår i min gamla torra bäck! Så klart att Zippo tog den vägen! Det är ju rena autobahn för en kortbent terrier i en annars så snårig och besvärlig skog! Jag följde spåret i bäckfåran och när jag hittat honom sprang jag tillbaka till matte och tyckte att hon skulle komma efter. Det gjorde hon och på så sätt kom Zippo till rätta igen! Tack vare mig och min nos alltså!

Zippo förstod inte alls uppståndelsen. Han satt där vid torra bäcken och såg oskyldig ut när matte stapplade fram mot honom alltjämt ropande: Zippo! Zippoooo! Verkade som han drabbats av plötslig dövhet.

Hur som helst så tog vi oss hem sen och Zippo och jag somnade bägge två på golvet efter detta äventyr. Och jag fick beröm och ännu en titel förutom Fröken September: Hjältinna!

Kalenderflickans månad är kommen!

Äntligen! Äntligen är det MIN månad! Den fina, fina september! Äntligen har matte vänt bladet i Kennelklubbens almanacka och plockat fram Fröken September!

Skördetider!

Det är skördetider och i köket luktar det äpplen och plommon när matte kokar mos och marmelad och sånt. Rätt onödigt tycker jag eftersom jag av princip vägrar äta frukt och grönt. Inget för en hund tycker jag.
Det är dags nu för de där jättarna att marschera över åkrarna. Dom brummar dagarna och halva nätterna igenom. När de är mörkt lyser det om dom.

Där dom passerat går det utmärkt att ta sig fram på alla de där härligt springbara fälten. Därför tycker jag jättarna är himla snälla som ser till att få bort den där onödiga säden som krånglar till mina rejsingbanor.

Tranorna har kommit igen. Dom tycker också det är bra när jättarna gått över åkrarna. Då kan de äta upp sig inför den kommande långa flygturen söderut. Tranor är trevliga fåglar tycker både jag och matte. Vi brukar stanna och titta på dom ibland.

Vår åker är ganska grön. Det beror på att matte inte vill att det ska sprutas ogräsmedel och konstigheter och därför växer det följdaktligen en hel del ogräs där. Det gör inget tycker vi. Vitsen med vår åker är att hålla landskapet öppet så att jag kan rejsa där. Jag planterade förresten ett märgben på denna åker i våras och min förhoppning var att det skulle växa fler sådana som jag kunde skörda nu i augusti. Tyvärr har märgbensskörden tydligen slagit fel i år. För lite regn kanske.

Det är synd om min vän.

Jag vill idag berätta om min vän Kent. Kent är en av mina kompisar på dagis. Och han tycker inte om när det smäller. Inte raketer - och inte åska.
Igår åskade det alldeles förskräckligt och många av mina dagiskompisar blev oroliga och rädda. Kent blev så rädd att han råkade i panik och bet i en elkabel! Han blev svårt bränd i munnen och två tänder gick av så att pulpan skadades. Kents matte fick åka till sjukhuset med honom och där sa dom att han hade tur som överlevde elchocken. Nu ligger han hemma och har jätteont i sin mun och ska opereras. Jag tycker så synd om min vän och så tycker jag att det inte borde finnas saker som smäller så hundar blir så rädda som Kent blev.

Vardag igen.

Allt är som vanligt igen här hemma hos mig. Jag är på dagis och leker med mina kompisar hela dagarna. När vi kommer hem igen går matte och jag ut i skogen en sväng. Mycket fästingar och lite svamp kan man väl sammanfatta det hela med där ute i markerna. Och inget vatten i bäckarna mina heller. Man kan inte ens doppa tassarna för det är bara torra diken. Mer regn vill vi ha, säger matte.

En sorts agility...

Jag har Zippo och både lilla och stora lillmattarna här på besök. Vi lekte en sorts agility. Zippo har aldrig lekt den här leken men jag och matte har gjort det några gånger (det är mest matte som tycker det är skoj men man får ju godis om man klarar hindren så varför inte?). Egentligen tycker jag det är roligare att hoppa och krypa och springa slalom i skogen i stället. Mer naturligt liksom. Men vi hade hur som helst väldigt roligt allihop! OBS! Tryck först bort reklamen längst ner så ser man texten!