Dagens hjältinna!

Zippo är här och hälsar på. I morse rejsade vi och det är klart att det är aningen besvärligare att rejsa med korta ben än med långa så jag vann hela tiden - förutom då jag lät honom springa före för att han inte skulle bli ledsen. Hur som helst var det ändå lättare för en liten kille som han att ta sig fram över åkrarna än inne i snåriga skogen.

Som vanligt träffade vi på tranorna och Zippo tyckte de var en samlig ganska imponerande figurer men medan matte och jag stod kvar och tittade på de där tranorna bestämde sig Zippo för att dra vidare och vips så var han försvunnen!

Matte letade och ropade och ropade och letade. Ingen Zippo! Efter en stund ringde matte till husse för att han skulle hjälpa till att söka igenom skogen för på åkrarna syntes i alla fall ingen Zippo till.

Efter 45 minuter bestämde jag mig för att själv leta reda på rymlingen. Jag fick ganska snart upp ett spår i min gamla torra bäck! Så klart att Zippo tog den vägen! Det är ju rena autobahn för en kortbent terrier i en annars så snårig och besvärlig skog! Jag följde spåret i bäckfåran och när jag hittat honom sprang jag tillbaka till matte och tyckte att hon skulle komma efter. Det gjorde hon och på så sätt kom Zippo till rätta igen! Tack vare mig och min nos alltså!

Zippo förstod inte alls uppståndelsen. Han satt där vid torra bäcken och såg oskyldig ut när matte stapplade fram mot honom alltjämt ropande: Zippo! Zippoooo! Verkade som han drabbats av plötslig dövhet.

Hur som helst så tog vi oss hem sen och Zippo och jag somnade bägge två på golvet efter detta äventyr. Och jag fick beröm och ännu en titel förutom Fröken September: Hjältinna!